Biff Rydberg på en fredag

Det föll ju sig så, förra veckan, att vi åt oxfilé på en torsdag. Vår illasorterade matvarubutik hade inga bitar mindre än 1,5 kilo så vi fick hålla till godo med en monsterbit (hela oxfiléer får mig alltid att tänka på alienbebisen i Alien) på två personer. En rödvinssås som reducerats från en halvliter till en halv deciliter tillsammans med lök och vitlök, grönpeppar och chili som sedan silats av och stekts med champinjoner och rörts ihop med grädde och pappardelle som fick agera bädd åt en rejäl puck av det bästa kött du kan tänka dig.

Det blev ju, inte helt oväntat, en del över till dagarna därpå.

På fredagen åt vi Biff Rydberg till middag, en rätt som annars är reserverad för måndagar och NK-charkens oxfilérea. Det var första gången för Sofia och hon blev, såklart, helt såld på mina fint tärnade potatisar, de alldeles genomskinligt glansiga lökbitarna och de hastigt stekta och kärnröda oxfilétärningarna. En rå äggula som sakta rann ut över köttet och potatisen och en sås på hårt vispad grädde, dijonsenap, salt och peppar.

Men dekadensen bara fortsatte. På lördagen gick vi all in på resterna, bakade ut stora pizzadegar, kokade tomatsås och rev ost så att det stod härliga till. Sedan skivade vi det som fanns kvar av oxfilén och gjorde pizza som serverades med genanta mängder bearnaise.

Jag ska tänka på min sista måltid, men vilken är din favoritråvara som bara hänger kvar i köket och förvandlas till nya rätter varje kväll?

/Olle