Vad jag verkligen skulle behöva just nu: en slags barstol med hjul på, så att jag kan börja laga mat igen. Den här dubbelt spruckna fotleden jag har sen ett par veckor tillbaka begränsar mig på ett plågsamt sätt. Än så länge kan jag inte stödja helt på foten och eftersom det är rätt jobbigt att laga mat på ett ben så sitter jag just nu mest vid köksbordet och hytter med kryckorna och domderar, ibland hackar jag något. Men man får inte samma schvung i kniven när man sitter ner, så är det bara. Samma sak när jag vispade ihop en chiliaioli förra veckan - blir en märklig vinkel på armen och därmed skitjobbigt. Jag minns att min farmor hade en slags specialstol med hjul på i köket under de sista året hon bodde hemma, och jag minns hur hon med sina knotiga händer drog sig fram längs diskbänken för att kunna fixa i ordning måltider. Att min farfar skulle bistå var naturligtvis otänkbart på grund av patriarkala skitstrukturer.
Idag hade jag en mycket god vän på besök. Vi började med kaffe och bullar på balkongen men gick sedan över till välfyllda och immande kalla glas vin. Det visade sig att sauvignon blanc är en mycket trevligare form av smärtstillande än vad citodon är! (Jag avvecklade citodonet för flera dagar sedan. Efter morfinlullet jag befann mig i på sjukhuset så kändes cittan bara som ett blekt substitut,) En av sakerna jag och min vän pratade om var hur som helst saker som är goda att doppa i kaffe, och jag berättade om något av det bästa som finns - blötbröd. Ett kulturarv jag fått i mig från min sjömanssläkt på Tjörn. Blötbröd är hur som helst en specialitet därifrån och den är fullkomligt barbarisk, ful och vanvettigt god. I grunden handlar det om vitt tunt bröd, ganska sött, som bakas ut i stora runda kakor, tjörnkaka kallar man det här brödet när det äts färskt. Men eftersom man inte kunde ha färskt bröd ute till sjöss så länge så lät man också torka bröden till ett slags hårda, ljusa knäckebröd. Och det är av dessa hårdingar man gör blötbröd, eller kaka i koppen som det också kallas. Man bryter ned bitar av det hårda brödet och stoppar ner det i en kopp eller mugg, man ska packa det ganska hårt. Sedan häller man hett kaffe över och låter det dra en kort kort stund. Sen häller man av vätskan och välter ut de kaffedränkta brödbitarna på ett fat och äter det tillsammans med smör och socker. Det må låta för jävligt, men är i sanning en liten bit av himlen. Skulle jag vara lite mer amerikansk av mig antar jag att jag skulle kalla det comfort food. Men någonstans går gränsen. Jag åt i alla fall detta som frukost eller mellanmål långt innan jag började uppskatta kaffe. Jag antar att en del av tjusningen är att man fick det ganska sällan - att baka och torka kakorna är ett bestyr. Men jag har gått i kurs hos min mormor och ska göra mitt bästa för att föra vidare kulturarvet. Ett handskrivet recept med mormors ganska diffusa måttangivelser finns i en av mina receptpärmar. Kanske är det det första jag ska ge mig på när jag kan stå på två ben igen. Efter rödbetsrisotton då.
/Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar