Att leva och äta som Sigge Eklund

Kollegorna är på lunch. Jag sitter ensam vid skrivbordet. Jag känner att det är dags att skriva något om mina matvanor:

Någon gång för ett drygt år sedan hände det något med min mage. En dag slutade den helt enkelt vara hungrig. Ett tag tyckte jag att det var ganska spännande. Jag läste om Knut Hamsun. Provade att svälta. Skrev om det hela i litteraturtidskrifter. Etc. etc.

I efterhand tänker jag att det kanske hade något att göra med någon slags depression. Det var ju i samband med att jag hade flyttat ensam till en ny lägenhet, hade existentiell ångest, inte trivdes med diverse osv. osv. Men nu är jag ju på sätt och vis glad igen och magen är fortfarande inte hungrig. Jag tänker att jag nog har drabbats av Sigge Eklund-syndromet.

Sigge Eklund och jag kan gå omkring i dygn utan att känna hunger. Det är lite som en superkraft - man märker ju att kroppen blir trött och så när den inte får mat, men man distraheras aldrig av hungerskänslan, ibland kan man till och med förvillas av det, och glömma bort att äta under jättelång tid. Men det finns ytterligare en aspekt av superkraften. Det verkar som att Sigge Eklund och jag kan låta bli att äta under jättelång tid - men när vi väl äter så verkar det som att vi kan äta hur mycket som helst. Trerätterslunch - kaffe - och en lasagne efter det. Det finns inga hämningar.

När jag kom till Göteborg i söndags, hade avklarat bokmässan, åkt spårvagn fram och tillbaka till Mölndal i jakt på Emelie och slutligen hittat henne och en söndagsöppen restaurang i denna sinnessjuka del av Krogsverige var klockan närmare 21. Då var det alltså cirka 34 timmar sedan jag åt en bit mat senast. Jag hade ju druckit kaffe, öl, sprit, sedan dess, men inte intagit ens en munsbit fast föda. Och ändå: Ingen hunger.

Men så började vi beställa in mat. Pilgrimsmusslor i vitlöksås med russin och jalapenos, chevréost som värmts mjuk i ugnen och vilade under ett täcke av honung och valnötter, västerbottensostpaj med syltade kantareller, salami, oliver, parmaskinka och alla upptänkliga sorters ostar. Jag kunde äta hur mycket som helst, det fanns ingen begränsning, servitören hade stirrat på oss när vi beställde pga vår matmegalomani, men det fanns inte en brödsmula kvar i slutet på kvällen.

Ikväll ska jag koka musslor i vin, grädda bröd till och äta alltsammans utan hämningar tills jag somnar i vardagsrumssoffan. Och det kommer att bli fint.

/olle