Tunt, fett, salt

Först snålhetsprojetket. Det går bra tack! Något absolut toppen(botten?)-rekord uppnåddes i onsdags då jag halade fram några djupfrysta korvbröd och kokade varmkorv. Ja, jag vet inte. Jag gillar visserligen korv, men det där var inte en värdig middag för någon över 2 år. Men jag har gjort en massa bra saker också. En ljuvlig fisk- och skaldjursgryta med saffran bland annat. Idag kompletterade vi med schalotten och vitt vin och fick, tadaaa

risotto.

Och det kan ha varit min bästa risotto någonsin. Jag gillar att servera min risotto så här, med ett par skivor prosciutto på toppen.

(Jag älskar prosciutto, det tunna feta salta. Kanske är den här kärleken något jag ärvt. Min pappa är besatt av det han kallar brosciutto. Just det,  han uttalar det som ett B. 40-talister alltså. När min mamma är ute på galej och pappa är ensam hemma så ser hans middag inte sällan ut så här: han står och trycker i sig prosciutto direkt ur paketet vid diskbänken.)

Olle, jag känner ju till dit förakt mot antroposofin och Saltå kvarns livsmedel, men om jag verkligen ska ge dig ett råd på vägen, ett sanningens ord från någon äldre och visare, så är det detta. Saltås arborioris är det bästa. Sen kan ju du välja att använda något mycket sämre av ren princip, visst. Men du gör bort dig.

/Malin