Ost!

Ost är alltså svaret på frågan du ställde för några månader sedan (ber om ursäkt för, eeh, extremt sen reaktion, ska inte ens gå in på vad det berott på, men det har att göra med att jag är en tant), om vilken råvara jag helst uppfinner nya rätter kring kväll eller kväll. Men ost är väl också svaret på en massa andra frågor, till exempel de här:
Vad längtar man efter när man är bakis? Svar: (smält) ost (tex på pizza)
Vad räddar ofta sallader från att vara tristare än Reinfeldt? Svar: ost
Vad är den viktigaste ingrediensen i en risotto förutom riset?: Svar: ost
Vad är oslagbart godast till Amaronevin?: Svar: Ost(bricka)
Vad är meningen med livet? Svar:ost.

Så låt säga att jag har varit på Wijnjas ostkällare och förköpt mig, för det gör man ju. Man beter sig som ett ekonomiskt oberoende barn i godisaffär, kilar mellan hyllorna och fyller korgen med diverse illaluktande fina saker i olika stadier av mögelprocess. Och även om man sen äter osten som huvudrätt, det brukar vi göra, så blir det alltid mycket över. Men då kan man ägna resten av veckan åt att uppfinna nya pastasåser med grönmögelost tex, göra en pizza med salami och brie kanske och smula getost över nykokta rödbetor. Och! En gammal 90-talsfavorit - att lägga ost på skivor av lövbiff, vika ihop dem, salta och peppra och steka. Till det brukar jag göra en paprikasås som är bara PAPRIKASÅSEN!!!!! Skulle fan kunna äta den som soppa men det skulle vara lite väl Stenbeckskt eftersom den består till typ 70 procent av smör. Man skivar hur som helst  2 gula paprikor och kokar dem i kanske 2,3 deciliter vatten som man smular en hönsbuljongtärning i. När paprikorna är mjuka häver man i en rejäl klick smör, alltså en bit över 100 gram och stavmixar ihop det hela, smaksätter med cayennepeppar och kanske salt. Klart.

/Malin

Biff Rydberg på en fredag

Det föll ju sig så, förra veckan, att vi åt oxfilé på en torsdag. Vår illasorterade matvarubutik hade inga bitar mindre än 1,5 kilo så vi fick hålla till godo med en monsterbit (hela oxfiléer får mig alltid att tänka på alienbebisen i Alien) på två personer. En rödvinssås som reducerats från en halvliter till en halv deciliter tillsammans med lök och vitlök, grönpeppar och chili som sedan silats av och stekts med champinjoner och rörts ihop med grädde och pappardelle som fick agera bädd åt en rejäl puck av det bästa kött du kan tänka dig.

Det blev ju, inte helt oväntat, en del över till dagarna därpå.

På fredagen åt vi Biff Rydberg till middag, en rätt som annars är reserverad för måndagar och NK-charkens oxfilérea. Det var första gången för Sofia och hon blev, såklart, helt såld på mina fint tärnade potatisar, de alldeles genomskinligt glansiga lökbitarna och de hastigt stekta och kärnröda oxfilétärningarna. En rå äggula som sakta rann ut över köttet och potatisen och en sås på hårt vispad grädde, dijonsenap, salt och peppar.

Men dekadensen bara fortsatte. På lördagen gick vi all in på resterna, bakade ut stora pizzadegar, kokade tomatsås och rev ost så att det stod härliga till. Sedan skivade vi det som fanns kvar av oxfilén och gjorde pizza som serverades med genanta mängder bearnaise.

Jag ska tänka på min sista måltid, men vilken är din favoritråvara som bara hänger kvar i köket och förvandlas till nya rätter varje kväll?

/Olle

Förresten Olle!

Kan inte du också leverera en "sista måltiden"-meny? Det kan vara bra att ha det där förberett vet du, ifall man händelsevis skulle begå något riktigt allvarligt brott i ett land med dödsstraff.

Men lova mig: inga jävla stuvade makaroner på den där menyn.

/Malin

En pilgrims död

Året var 2003 och det är möjligt att det precis hade börjat snöa i Sverige men det hade fan inte gjort det i Hoi An, Vietnam.

Jag är inne i en nostalgisk fas. Och så är jag sugen på pilgrimsmusslor. Platsen ovan är platsen där jag åt pilgrimsmusslor för första gången imitt liv. Det var under min andra vända till landet med den vackra flaggan, den sk backpackerresan som jag gjorde med min sköna vän Annika. Restaurangen heter Hoi An Hai San och de serverar främst fisk och skaldjur och de gör det med den äran. Jag var hur som helst 23 år och inte riktigt lika bevandrad i mat som jag är idag, men jag bad kocken rekommendera vad jag skulle äta och det blev ett spett med 6 hastigt grillade pilgrimar - med smak av lime, chili och vitlök. Det fanns naturligtvis annat på den där tallriken, grönsaker och ris kanske, men jag minns bara den fantastiska upplevelsen när jag för första gången smakade på den vita lilla kudden med smak av hav. Jag blev i princip religiös.

(Senaste gången jag besökte Hoi An Hai San var 2008. Då var det så mycket översvämning att vi fick klättra in från sidan. Avsatsen där menyskylten står var helt vattenfylld. Men vietnameser stänger inte av såna tramsiga anledningar. Och maten var lika god som vanligt.)

Jag har ätit pilgrimsmusslor många gånger sedan den där första gången, och det är nästan alltid gott förutom när man låtit dem stekas för länge,  men förutom premiären så finns det ett tillfälle till som verkligen står ut. Förrätten på vårt bröllop var nämligen halstrad pilgrimsmussla tillsammans med puylinser, brynt fläsk och tryffelsås. Herreminjävlagud.

/Malin

Lantisarna, Luther och lunchen

Jag var så där foträt idag igen, och skafferikockade på vad köket hade att erbjuda.  Det jag lagade blev mer eller mindre utmärkt. Jag antar att man kan kalla det för en linsgryta, men jag väljer att kalla det för Bo. Så här gjorde jag:
Hackade en chilifrukt och 4 vitlöksklyftor. Stekta på dessa i smör tillsammans med fänkålsfrön, spiskumminsfrön och garam masala. Samtidigt kokade jag puylinser, dessa alla linsers moder, linsernas lins! I kryddfräset hällde jag en burk krossade tomater, skvätte i lime och smulade i grönsaksbuljong. När linserna var färdiga blandade jag i dem och hällde i ett par deciliter grädde. Serverade detta tillsammans med ris, en yoghurtkräm med vitlök, sallad och grovhackade mandlar.

Nytt ämne. Rubrik: Sak som fascinerar mig med lantisars förhållande till lunch och mat överhuvudtaget. Nu tror du kanske att det är dig jag ska angripa Olle, men det är det faktiskt. inte, så lugna ner dig. Jag följer en del kändisar på Instagram, urvalet är inte genomtänkt och speglar inte direkt mina personliga preferenser alltid utan är högst slumpmässigt tillkomna. Det mest fascinerande med instagramkändisarna är inte alltid dem själva, utan deras kommenterande följare - alltså "fölket" som Alex och Sigge skulle ha uttryckt det. Märkligaste fölket är fölk som kommer från landet, alltså som inte bor i någon av storstäderna. Det här fölket verkar ha en synnerligen störd och asketisk relation till mat. Typ: äter du något annat än havregrynsgröt eller makaroner så är du en vulgär Marie Antoinette-figur som vältrar sig i överdådig lyx.
Exempel 1: Kändis lägger ut bild på en anständig men icke spektakulär lunch, typ ceasarsallad och lantisarna bara: "men guuuuud vad du lyxar, firar du något eller???"
Exempel 2: Kändis lägger ofta ut bilder på sina ensamluncher på sushiställe. Lantisarna bara: "Äter du ENSAM??? Äter du UTE???? Men guuuuuuud vad du lyxar, firar du något eller?!"

Vad är det för luthersk skit det här? Varför hatar folk anständig mat? Märk väl: jag har gjort research och det verkar inte handla om pengar. Eller jo, det handlar jättemycket om pengar men inte så som man kanske först tror. Det är inte direkt samhällets olycksbarn som på Insta häpnar över luncher som inte kommer från Findus. Däremot kanske det är människor som tycker att det är viktigare med stora bilar och tv-appareter än med värdig mat.

Faktum är ju att svenskar lägger allt mindre pengar på mat i relation till sin inkomst. Jag finner det obegripligt - varför snålar man just där? Jag hävdar: är det något man verkligen ska lägga pengar på och "unna" (svårt att beskriva hur mycket klåda jag får av det ordet) sig så är det väl ändå mat? Det är livsviktigt och det är något man måste ha varje dag. Då kan man ju lika gärna passa på att göra det så fantastiskt, roligt och njutbart som möjligt tänker jag.

Eller så kan man ju bara straffa sig själv för att man har en för stor bil genom att äta skit. Öppet brev till alla matlutheraner: SLUTA ÄT SKIT!. Ni är värda så mycket mer (om ni köper färre bilar.)

/Malin

Det japanska livet börjar nu.

Sofia och jag var ju på Hasseludden i helgen och blev - såklart - hookade på den japanska maten. Kanske mer om den sen (t.ex. oxtungan och torskryggssashimin herregud osv.) men vad viktigare är: kroken släppte inte.

Så nu har vi bestämt oss för att fortsätta med det japanska livet och laga japansk middag varje dag för resten av livet. Eller resten av veckan i alla fall. Först ut någon slags sukiyaki på fransyska marinerad i soja, honung, chili, koriander och konjak, sedan stekt och snabbt blandad med sås på soja, citron, socker och vatten för att slutligen serveras med ris och salladslök. Bra grejer.

Och till det, ett låttips: Kyu Sakamoto – Sukiyaki

Ett rättmätigt straff

Ve mig. Här sitter jag i en skrud vävd av tagel, tistlar, skam och skuld och SKÄMS över den tid som förflutit sedan jag bloggade senast. Jag tänker att någon form av straff vore på sin plats, förslagsvis ett dödsstraff. Det är rimligt. Så jag har ägnat några nätter åt att komponera min sista måltid och nu tror jag att den sitter.

Förrätt: Havskräftor i all sin enkelhet. Färska som satan, i princip direkt ur det brusande hav (ingen jävla å.) Till det oanständigt dyr champagne. Jag tänker att det skulle vara roligt att ta sig ett sms-lån och köpa skumpa för, det sista man gör liksom. Det är ju inte direkt så att jag behöver ta konsekvenserna.

Huvudrätt: Coeur de filet provencale. Ja, jag vet, det känns lite omodernt och traditionellt. Men herregud, vem bryr sig? Det är ju en i sanning perfekt anrättning. Allting man kan önska sig finns där: rött kött, potatis, vitlök samt vulgärt mycket smör. Till detta vill jag ha ett sammetstungt rödvin lika vackert som blodet i Bram Stokers Dracula.

Dessert: Det här har varit den svåraste delen men efter mycket tankemöda har jag kommit fram till vilken smak jag vill ska dröja kvar i munnen när jag somnar in eller blir skjuten i skallen eller hur vi nu bestämmer oss för att gå till väga med det där. Marängswiss. Det fluffiga, barnsliga, söta. Kanske är det en slags snuttetrasa där i slutet. Kanske är det bara förbannat gott.

/Malin